Stockholms Historiska Festival
– anno 1995


”Stockholms Historiska Festival” tillkom 1995 i samband med protesterna kring Tredje spåret.

Stiftelsen Stolta Stad växte fram genom medborgarnas behov av att protestera mot vad som upplevdes som fullständigt huvudlöst. Mer än 60.000 namnunderskrifter samlades in tillsammans med ett flertal organisationer i staden. Stiftelsen stod som insamlare och inlämnare till kommunfullmäktige.

En mängd kulturintresserade människor lämnade också sina namn till ett nätverk som fick heta ”Vi som älskar Stockholm”. På långa listor, där en stor del var välkända kultur-personligheter i Stockholm och Sverige, ville många göra något för att protestera och var glada att en organisation ville kanalisera ilskan till något konstruktivt. Många organisationer och privatpersoner gjorde ett stort arbete med att hjälpa till att samla in namnunderskrifter för att kunna kräva en folkomröstning. Många år senare kan man ju konstatera att ingenting hjälper.

Varje måndag hösten 1994 och våren 1995 hölls opinionsmöten på Birger Jarls torg, och varje måndag ställde en ny ”känd kulturperson upp” helt gratis med att sjunga, spela, läsa en text eller bara prata fritt ur hjärtat. Lars Gyllensten gick med oss i ur och skur varenda måndag. Det här var så unika möten att man nu efteråt sörjer att ingen filmade, dokumenterade dessa opinionsmöten.

Under mötet såldes demokrati-ljus”, alla församlade gick längs ”folkviljans bro” över till Södersidan där armeringsjärnet stod rakt ut som gevärspipor riktade mot Riddarholmen…i väntan på vattendomen. Där på den lilla avsatsen i betong satte vi ner alla tända ”demokrati-ljus” på ”politikernas bockfot” som den blev kallad. Allt för att få pressen att uppmärksamma protesten. Varje måndag gick en kvarterspolis från Gamla stan med oss i ämbetet. Han sa en kväll… ”-Varför gör ni inte något publikt här på Riddarholmen? Det är ju ingen som går hit mer än de som arbetar här, gör något liknade det man har gjort på Gotland… nån historisk festival eller liknande!” Det var poliskonstapel Thomas Larsson som gav oss den geniala idén.


Första året 1995
Riddarholmen - söndagen den 11 juni 1995, kl. 13.00 – 18.00

Startade i liten skala: ”En fanfar för Riddarholmen” som en förfestival inför att nu varje år ska hållas en historisk festival i vår gamla stadskärna. Stiftelsen Stolta Stad i samarbete Samfundet S:t Erik, Gamla stans Stadsstudiecentrum-Riddarholmen Redeviva, Gamla stans Hembygdsförening, Stockholms Läns Hembygdsförbund, Stockholms Borgargille, Statens Fastighetsverk samt stadens historiskt inriktade museer.
Invigningstalare Per Wästberg – ordf. Samfundet S:t Erik

Polisinspektör Thomas Larsson
(Foto: Annie Bodelson)

Övriga medverkande:
- Olof Buckard,
- Romeo och Julia-kören (fr. Dramaten),
- Livrustkammarens Riddarklubb – där barnen fick pröva en exakt kopia av en 1600-talsrustning,
- ”Festivalkören” – under ledning av Ragnar Bohlin, med deltagare från Stockholms samlade körliv,
- Ex-Calibur – beridna medeltida riddare,
samt grändspel, gycklare, hantverkare, vimlare m fl.
- Stort seminarium hölls i Börssalen (ett samarbete Samfundet S:t Erik och Stiftelsen Stolta Stad, salen var fylld till bristningsgränsen…alltså ca 500 personer, vilket är taket på hur många som får vara i lokalen samtidigt.
- Flera av Riddarholmens palats hölls öppna.
- Avslutning med en konsert i Riddarholmskyrkan.


Text från affischen: "Syftet med denna Historiska festival är att lyfta fram och levandegöra de kvaliteter som Riddarholmen har, samt återföra den till sin forna roll som mötesplats och kulturellt centrum".

Självklart trodde vi att vi så småningom skulle få Kulturens och turistnäringens uppbackning! Efter nu mer än 10 år senare kan man nu konstatera att det inte var någon självklarhet att medborgarna skulle få lyfta fram stadens kulturhistoria i ett årligt glädjefullt evenemang där alla som ville var inbjuden att medverka. Stadens eller för den del landets folkliga kultur intresserar inte kultureliten och då får man inga bidrag. Det märkliga är att överallt i världen verkar man förstå värdet av sin egen kultur och dessutom göra det intressant för turister. Men inte i Stockholm. Att det över huvud taget gått att åstadkomma har varit för att så många deltagit ideellt eller till extremt låg kostnad.

Första årets affisch:
Konstnär: Anne Kempe

<<tillbaka